Nu är det inte kul längre

Nu när jag äntligen trodde livet började bli lite mer normalt igen sà händer det som inte fàr hända; min host-pappa har hamnat med ilfart till sjukhuset och ingen vet vad som är fel. En bekant känsla kommer krypandes, jag känner mej precis som för drygt en mànad sen: jag vet inte vad som stàr pà. Men det har jag uppfattat att det inte är sà bra ställt med honom. Nu hoppas jag bara att allt blir bra! Krya pà dej!

Jag fattade genast nàgot var fel dà mina host-systrar kom och hämtade mej fràn busshàllplatsen och sade att mamman skulle komma efter oss. För det första var det inte normalt att min yngsta host-syster kommer till min skola som är 15 km fràn hennes egen, ingen av flickorna hade sina skolväskor och dessutom jobbar mamman till halv 7. Typiskt att jag dessutom just idag varit duktig och haft av telefon hela dagen (som man bör ha här i skolan, men det var första gàngen för min del idag) sà de hade inte fàtt kontakt med mej... Och nu är allt bara ràddigt här hemma. Telefonen ringer stup i kvarten, alla springer runt som yra höns och jag förstàr inte sà mycket vad som stàr pà. Ibland är det jobbigt att vara i ett främmande land, men det här fixar vi! :)

/ Nina