But I gotta stay true

Okej nu kommer uppdatering om läget i min familj.
Jag trivs jättebra i min familj och har inte haft ett ända bràk med familjemedlemmarna.
Men, den äldsta flickan är inte speciellt social av sej. Inte mot mej iaf. Eller jag tror inte det är nàgot större fel pà mej, för hon har inga flickkompisar i skolan och ryktet gàr att hon inte talat sà mycket med den förra utbyteseleven heller, som är fràn Norge och bodde hos dem i fjol. Nej nu rättar jag mej; jag HOPPAS innerligt att det inte är fel pà mej... Men iaf dà jag lyssnade pà mina klasskamrater som diskuterade "problemet" sà uppfattade jag att "vad konstigt, jag skulle iaf tala mycket om jag hade nàgon hos mej ett àr. Speciellt nàgon som Nina, för hon e ju som hon e" Jag tolkade det positivt för de skrattade och sade sedan "Vi kommer sakna dej finnish girl!" och slog mej pà röven.
Men jag är nöjd iaf fast min host-syster inte hälsar pà mej i skolan eller har presenterat mej för nàgon av hennes kompisar, sà länge jag inte behöver bràka med nàgon är allt bra! :)

Igàr när jag väntade pà bussen satt jag med Luc, Flo och Noemi. De tittade i min kalender och jag lärde dem svenska dà de undrade vad jag hade skrivit. Sà bläddrade Flo fram till dagen dà jag hade klottrat "Connys begravning" och när jag skulle förklara vad det var blev det bara tyst. 5 sekunder senare satt Flo och grät. Han GRÄT. Mitt i aulan. Och jag visste inte vad jag skulle göra, jag bara tittade förfärat pà honom. Som tur ringde skolklockan och det var dags för mej att gà. Det där var minnsann en underligt händelse!

Och sist men inte minst;
C'MON SPORTIS!
Vinst till Vasa, woho!

/ Nina