"ja je itt rädd fö ti dö"

Nej, du var inte det. Det var sà typiskt dej, du var alltid sà rebell.

Allt började förra vintern i december när jag lärde känna Dennis. Ni tvà kom till Vasa, skaffade min telefonnummer av Jonno och ringde mej. Det var första gàngen jag talade med dej. Andra gàngen var det dà jag skulle skicka God Jul àt Dennis, men hade förväxlat era nummror, sà det for till dej istället. Allt började pà riktigt när du sàg mej pà stan nàgra dagar före nyàr, och dà började vi skicka med varandra. Nyàr var lite suddit, för oss bàda, men pà ett sätt delade vi ändà 12-slaget.
17.1 hoppade jag in i Elias' bil med dej, Elias & Jennifia i Solf. Oj vilken kväll det var. Vi var pà sightseeing i Solf, var till ABC, skrattade och hade kul. Pà väg hem fràn ABC spelades "I just died in your arms tonight" i stereon, och du tog min hand och sade "Nina, den dagen jag dör och begravs, dà ska ni spela den här làten". Och jag bara skrattade, det skulle ju trots allt ta evigheter innan den làten skulle spelas i det syftet. Trodde jag iaf.
Jag minns när du kom veckan efter till mej, du & Elias hittade inte fram, ni visste inte helst var Kvevlax var. Och jag glömmer aldrig mammas min när vi stod ute pà gàrden och sàg er bil tvärnita vid vàr väg; vi var helt säkra pà att ni skulle vara i diket!
Vi var ute pà promenad, jag minns att jag alltid tvingade dej att titta pà Salkkarit och Top Model med mej, och du klagade inte helst värst mycket. Jag minns när jag skulle gà till Närpes och vi skrattade àt det, du var alltid lika sur över att jag hade en liten säng, du retades alltid med mej för att jag var sà oteknisk (jag klarade ju inte helst av att använda din telefon, vilket du alltid skrattade àt) och du fixade alltid min dator. Vare sig du var med mej, eller via telefon.
När Lusses mamma dog och jag var nere, dà fanns du där för mej och sade "minns att du alltid har mej, alltid!" Och jag var sà tacksam.
Det tog slut, men vi började om igen;
Jag minns när det var Taitaja i Botniahallen och du & Dennis kom efter mej till skolan, vi sprang undan din lärare (trots allt skolkade du ju för att träffa mej), du & jag brottades i snön; du brottade ner mej i diket och sedan höll du fast mej i ett stadigt grepp och vi skrattade. Skrattade skrattade skrattade. Och Dennis skrattade även mer àt oss och suckade "ojoj me täsche ungdoman!". Jag gjorde mànga misstag, du förlät mej alltid. Du gjorde ocksà mànga misstag, men för mej tog det alltid längre tid att glömma.
Det tog slut, men vi började om igen;
Jag minns àminneöppningen. Jag var i dàligt skick, var helt slut och màdde dàligt. Du tog hand om mej och viskade i mitt öra "voi lillon, fan kva ja ha sakna de". Jag var med dej, Fredde och Jenny hela kvällen. Mina kompisar var oroliga för mej. Men jag hade det bra, jag var ju med dej. Du ringde din mamma kl 1 pà natten, sade att hon skulle ta ner extra täcket och allt det, för Nina skulle komma till Närpes och sova. Men nej, det var för pinsamt för mej att stappla in i det skicket i deras hem. Jag for hem.
Jag minns när jag for ut med dej, Sofia och Tomppin helgen efter. Vi körde till Skären, vi for till RG Line's hamn och sprang i skogen, vi körde runt i stan, utan destination, men det gjorde inget. Jag var ju glad ändà.
Jag minns hur ledsen jag var pà skolavslutningen när jag inte fick vara med dej, du var i dumma dumma dumma Närpes, och jag var en surpuppa vid Hoviska. Vi bràkade, via telefon. Vi blev sams 2 timmar efteràt, via telefon, och lovade att aldrig bràka mer. Som sà mànga gànger tidigare.
Jag minns dà jag kom till dej i somrast, det var provinssihelgen och du hade kommit hem kl 6 pà morgonen. Kl 9 kommer jag och bombarderar dej. Du satt pà trappan, med din älskade lippis och ditt ännu mer älskade tobak i munnen. Och väntade pà mej. Jag minns dà jag làg bredvid dej i sängen och retades med dej för att du var sà trött, ända tills jag själv ocksà somnade. Vi lyssnade pà Spice Girls, vi dansade och skrattade i ditt rum, vi hade fight med hundarna; Lady & jag mot dej & Lufsen, och pojkarna vann. Vi tittade pà skräckfilm, och jag skrek. Jag hatar skräckfilmer. Men du bara skrattade, bàde àt mej och filmen, och kramade om mej även hàrdare och sade "int byöv du skrik, kram om me sà var e nào bra!" Vi var uppe pà loftet, vi stod och skrattade àt Nico, din lillebror som var sà stolt över att han kunde slira med cykeln och krävde att vi skulle titta. Jag & din mamma skrattade sà vi tänkte dö när du stod och berättade hur "satans mychi ja har i närvren tà man aldri hittar na kläder baket att di ha vari i böykmaskin!!". Vi var och fiskade med Tomppin och Sofia, vi tänkte falla i, vi blev genomblöta när det regnade, vi lämnade bàten flera km bort och tog bil tillbaka. Du och jag stod i erat kök och hade vattenkrig dà vi skulle ta varsin Burana. Jag var sà lycklig. Men alla sagor har ett slut. Jag minns jag var förkrossad, men insàg att du hade rätt: Jag skulle faktiskt till Frankrike.
1,5 mànad efteràt àngrade du dej. Du ville vi skulle börja om pà nytt, 2 veckor före jag skulle fara till Frankrike. Du sade att vi skulle klara det. Jag var inte övertygad, och jag VÄGRADE att träffa dej. Vägrade. Tänk vad dum jag var!
Jag for iväg till Frankrike, vi hade fortfarande kontakt med varandra. Du sade att du skulle komma efter mej för du saknade mej sà mycket. Och jag skrattade. För nàgra veckor sedan kom vi till slut överens om att vi skulle glömma varandra, du sade: "kan ju händ att vi aldri träffas na mejr i live vàrat". Och jag blev sà sur. Jag blev sà arg för vad menade han egentligen, KLART vi skulle träffas fast vi inte var tillsammans. Livet skulle ju inte ta slut, det var ju bara 9 mànader.

Men livet tog slut.

Det är sà orättvist, dina syskon behöver dej, speciellt Nico som är sà liten och du var hans största idol. Och dina föräldrar, du var deras först födde.
Nu har jag bara sms, bilder och meddelanden pà berusad kvar av dej. Patetiskt.
Och jag är arg, sà fruktansvärt arg!