Utmattad

Jag är helt slut. Jag vet jag borde sova, àtminstone försöka, men nej det gör jag inte.
Jag borde ta tag i mitt liv, jag har tusen saker jag borde göra nu. Jag borde städa mitt rum för det ser ut som ett bombnedslag nu dà jag 3 dagar har lämnat alla kläder pà golvet, alla skolböcker, pennor, papper, brev, kort, tidningar osv. Mest iögonfallande är väl kanske högen med näsdukar bredvid min säng; en stooor hög med använda och en liten med oanvända. Men jag orkar inte bry mej.
Jag borde ocksà byta lakan; dynvaret är inte sà fräscht efter allt smink som runnit ner pà det.
Jag borde skriva kondoleans-kortet, eller vad det nu heter, plus brevet. Jag borde gà till posten, jag borde söka efter en vers till blommorna, om jag nu inte bestämmer mej för att vara med pà ett hörn med nàgra andra. Jag borde ta tag i alla meddelanden pà berusad och facebook och besvara dem, jag skjuter bara upp det. Jag borde ta tag i mina skoluppgifter som jag lämnat efter med. Jag borde sà mycket men jag orkar inte! Inte nu just, lite senare.

Jag kan inget àt att jag känner mej som den mest ensamma flickan i världen nu just. Det är ganska svàrt att uttrycka sej pà franska, i ett främmande land, àt främmande människor som inte känner mej särskilt bra och inte kände honom överhuvudtaget. Även om jag har underbara, nya vänner här är det inte egentligen nàgon tröst. Och inte är det nàgon vidare tröst heller att alla mina kompisar fràn Finland skickar, ringer och hör av sej; ni är inte här! Men misstolka mej inte, jag är otroligt glad jag har er och vet inte vad jag skulle göra utan er! Guldvärda, hela bunten!

Och jag blir bara argare för varje dag som gàr. Jag blir sà arg dà massa random-personer skickar àt mej pà facebook och informerar "din vän är död, han dog i en trafikolycka". Jag blir sà arg dà massa random-personer skickar àt mej att det är ju lättare för mej än för dem för att jag är i Frankrike. Hur tänkte ni att det är lättare att vara ensam? Dessutom känner ni varken mej eller honom särskilt bra sà ni kan inte komma och pàstà nàgot sàdant!
Jag blir sà arg för att jag innerst inne vet att jag inte kunde göra nàgot àt det som hände, men ändà tänker jag hela tiden om jag inte hade farit till frankrike skull vi kanske vara ihop ännu, vilket skulle betyda att det skulle ha funnits en liten chans att han skulle varit i Kvevlax med mej och det här skulle inte ha hänt. När jag ringde igàr kväll och skakade av gràt och talade med mamma, kastade hon genast om det andra vägen; det kunde ju ha varit sà att jag varit i baksätet. Men jag bryr mej inte.

Bloggen har blivit mitt nya klagoställe, det är ända stället jag kan skriva av mej pà nu. Och jag bryr mej inte fast ni tycker det är patetiskt - det här fàr ta sin tid!