Mitt lov i ett nötskal

Jag vet inte om det bara är jag som tycker tiden har gått fort på senaste tiden, att det har hänt fruktansvärt mycket saker och att det känns som om jag inte hinner med något. Mitt påsklov har gått för snabbt, det har varit för kort och det värsta av allt; det är mitt sista lov i Frankrike!

Först var det påsk. Påsken firade jag med min host-familj här hemma hos oss. Min host-mammas föräldrar och tre syskon samt deras familjer var här och åt. I Frankrike klär man sej inte ut till påskhäxor utan man har äggjakt istället, så vi sprang ute och letade efter ägg på eftermiddagen. Var en riktigt trevlig påsk, annorlunda än vad jag är van med, men det var bra! :)

Straxt efter påsk var det dags för mina egna kära föräldrar att landa på franskt territorium och joina mej i Paris. Jag hann vara några timmar ensam i huvudstaden och shoppa, gå på gatorna och orientera mej fram med metron. Och jag lever fortfarande fast en lantis som jag for fram och tillbaka med metro i en storstad som Paris!
Ni må tro jag var lycklig när jag såg mamma och pappa i taxin som stannade framför hotellet, det blev nog ett litet kramkalas. Men vi hann också med mycket annat; Louvre, Tour Montparnasse, Notre Dame, shopping mm. Sedan drog vi iväg till Strasbourg och var där en natt och han med rundturer i staden samt shopping, och nästa dag for vi till Marine och åt mat med hennes familj. Ni kan inte helst ana hur råddigt det var när mina föräldrar inte talar annat än finska & svenska och Marines föräldrar inte talar annat än franska. Flera missförstånd hann vi med, otroligt många skratt hann fylla rummen och trädgården när mamma och Suzanne, Marines mamma, försökte förstå sej på blommor.
Därefter var det dags för att träffa min host-familj. Det var också lite svårt med språket, men jag klarade av jobbet som tolk helt okej. Enligt mej själv iaf. Vi visade de närliggande städerna för mamma och pappa, shoppade, vilade och bara talade. Trevligt var det.
På söndag morgon var det då dags för mamma och pappa att åka hem. Esther, min host-mamma körde oss till tågstation där Marine och hennes pappa också var för att ännu säga hejdå åt mina föräldrar. Det var jobbigt att krama om dem en sista gång och att se dem åka iväg, även om jag vet att jag kommer att träffa dem igen om 7 veckor och 5 dagar. För det var verkligen skönt att ha dem runt om mej igen, att se att de inte har förändrats. :) Mamma och pappa helt okej att ha. <3>

Från tågstation följde jag med Marine hem till henne och har varit där ända tills igår, fredag. Också med henne har jag hunnit med mycket. Vi har gått omkring i vinodlingarna på slätterna, varit på promenad i bergen och suttit och sett ner över Roufach där hon bor, vi har latat oss, talat, varit på restaurang, lagat mat mm. Jag har till exempel under den här veckan ätit både sniglar och grodor, och jag må säga att det var gott! Trodde att jag skulle hata det men det var mumsigt, speciellt grodorna älskade jag. Igår var jag också hela dagen i Tyskland med henne, vi var till nöjesparken Europa Park. Det var SÅHÄR kul, men efter 9 timmar var vi verkligen trötta och halvsov i bilen hem. Parken var något helt fantastiskt, det var så vackert lagat och trivsamt. Även om jag skulle ha önskat att det skulle ha funnits fler berg- och dalbanor där man far upp och ner, men kanske det är helt okej iaf med berg- och dalbanor där man åker i 130 km/h! :D Det var en minnesvärd dag, är så glad att jag fick chansen att fara!

Som om inte de här senaste veckorna redan har varit tillräckligt bra så fick jag besked om att jag får jobb i Wasalandia i sommar igen. Yes, jag är inte arbetslös! Och det är ganska passligt att jobba där, för jag kommer hem 10 juni och de öppnar parken 14 juni så några dagar får jag iaf vila. :)

Om någon timme drar jag iväg till Marine, igen. Vi ska laga oss klara inför Florians 18 års fest som är ikväll, och sen sover jag hos henne, igen. Seriöst, vi räknar varje dag hur många dagar det är kvar tills jag far hem, vilket leder till att vi försöker ta vara på varje minut. Och jag trivs hemma hos henne, hennes föräldrar är toppen och behandlar mej som deras egen dotter! :)

Okej det ska erkännas att de här veckorna också innehållit mindre roliga händelser, inget kan ju vara alldeles perfekt. Först fick jag höra förra veckan att Jonas hamnat in på sjukhus i kritiskt tillstånd och att han inte varit vaken ännu. I mitt huvud spolades snabbt alla minnen jag har med honom. Allt vi gjort i lågstadiet, högstadietiderna med klassen, alla kvällar vi suttit vid grillen i Kvevlax, de gånger vi har suttit hemma hos dej, alla öppet hus-kvällar, konventen i våras, förra midsommaren då jag var till er villa och satt där och talade med hela din familj före vi for till Fagerö, de gånger vi talat på msn nu under tiden jag varit i Frankrike och du sa att du skulle komma hit med din helikopter. Det har hunnit hända en hel del sedan vi var 10 år. Jag hoppas innerligt att du ska vakna upp och bli frisk, nu genast. Du klarar det här, jag vet att du kan kämpa.

Åter igen i tisdags tänkte mitt hjärta hoppa ut ur bröstkorgen när Lotta ringer och berättar att hon krockat med en lastbil. Jag blev chockad, kunde inte tro att en till av mina nära har krockat, men jag kom på ganska snabbt att eftersom att det var hon själv som ringde så var hon iaf välbehållen, även om hon är aningen mörbultad. Vill inte helst tänka tanken vad jag skulle ha gjort om det skulle ha hänt henne något, jag tror nog jag skulle fått något allvarligt problem. Bilen är skrot, men det gör inget för det viktigaste är att min Löttsi är välbehållen och att jag får chansen att krama om henne på flygplatsen när jag kommer hem! Tror jag kommer hålla om henne ganska länge för att försäkra mej om att hon verkligen är okej. <3

Nu ska jag hoppa i duschen och sedan bege mej mot Roufach, jag hoppas på en ypperlig kväll!